Stefan Liv

Som alla andra svenskar så kom nyheten om Stefan Livs död som en iskall dusch onsdagen den 7 september 2011. Jag satt och följde 5 olika nätsidor allt från flashback till Ryska tidningar för att få veta om det verkligen var sant.
Det fick bara inte vara så.

Jag har aldrig tidigare i mitt liv blivit så berörd av en persons bortgång som jag aldrig ens träffat och heller inte visste speciellt mycket om förutom att jag gillade han skarpt i hockey.


Jag tänker på han flera gånger i veckan och ser jag på bilder eller filmklipp så rinner tårarna. Varför blir det så? Han var helt uppenbarligen en helt fantastiskt varm och underbar person men det finns andra som gått bort som jag inte ens tänker på en vecka efter. Kanske är det för att vi nästan var jämnåriga? Ingen aning men jag vet att jag tycker det är helt fruktansvärt. Att livet kan vara så orättvist mot så fina människor. Han lämnar efter sig sin fru och två små söta pojkar, så är det väl för i helvete inte det ska gå till.

Men olyckor händer och det är inget vi kan råda över. Men vi kanske kan tänka efter en extra gång och leva mer för dagen istället för framtiden. Lite som ett favoritcitat jag har:

- Livet är det som händer, medans du planerar för framtiden.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0